Vid en modern avfallsanläggning utgör själva deponeringen endast en mindre del av verksamheten. Huvuddelen av arbetet inriktas istället mot att sortera avfallet så att så mycket som möjligt kan återvinnas eller behandlas på annat sätt än genom slutlig förvaring i en deponi.

Vid en avfallsanläggning bedrivs ofta rötning och kompostering, sortering och mellanlagring av glas, papper, plast, metall, trä, batterier, kyl- och frysmöbler, vitvaror, däck mm.

Olika celler för olika typer av avfall

Sedan avfallet förbehandlats transporteras resterna till själva deponin. Deponin är vanligen indelad i olika celler för att olika typer av avfall ska deponeras efter sina förutsättningar. Exempel är avfall med organiskt innehåll, ej brännbart bygg- och rivningsavfall, asbesthaltigt avfall, aska och slagg från förbränning och specialavfall som förorenade jordar och vissa farliga avfall. Vissa lämpliga avfall som sorterats ut kan användas till sluttäckning eller andra konstruktioner.

Det avfall som deponeras packas hårt med en kompaktor. Ibland mals avfallet före deponering för att minska brandrisken och framtida rörelser – sättningar – i avfallet och för att minska volymbehovet.

Nedbrytning av organiskt material

I ett avfallsupplag blandas ett stort antal ämnen och produkter med varandra. De processer som uppstår är inte fullständigt kända. Till de viktigaste processerna hör nedbrytningen av organiskt material. Den sker i flera steg. I ett inledningsskede sker den med hjälp av bakterier med tillgång till syre. Syret tar dock snabbt slut inne i en deponi, varför andra typer av bakterier som kan överleva utan syre tar över och bryter ned avfallet så att i huvudsak metan och koldioxid bildas.

Metan är en gas som bidrar till växthuseffekten, men den är också mycket energirik och kan med fördel användas till uppvärmning eller framställning av el. Alla större deponier har idag system för uppsamling och nyttiggörande av gasen. Det är dock svårt att samla upp all gas. Det beror bland annat på att många deponier är gamla och inte från början anpassats och drivits med tanke på gasuppsamling.

Beroende på deponins utformning kan nedbrytningen ta olika lång tid. Huvuddelen av gasbildningen sker normalt under de första 15 till 25 åren. Om deponins utformning och driften anpassas för optimal gasutvinning kan huvuddelen utvinnas under 3 till 10 år. Gasbildningen avklingar successivt och kan i slutskedet vara mycket liten. Men de syrefria förhållandena kan bestå under hundra eller flera hundra år. Med effektiva avslutningsåtgärder kan tiden förlängas ytterligare.

De förhållanden som det organiska materialet förorsakar har både negativa och positiva konsekvenser. Nedbrytningen gör att materialet minskar i volym, deponin sätter sig. Detta kan medföra att täckning och andra avslutningsåtgärder skadas. Det kan också vara svårt att samla upp små mängder gas som bildas under lång tid. Till de positiva effekterna hör att metaller och andra föroreningar binds till nedbrutet material och därmed förhindras att läcka ut. Det finns dock en oro för att utlakningen kan öka på mycket lång sikt om nedbrytningen upphör helt och syre åter kommer in i deponin.

Deponeringsförbud

Numera anser man att inget organiskt material bör deponeras och förbud mot deponering av organiskt avfall har införts. Härigenom kan gasbildning undvikas och förutsättningarna för hållbara avslutningsåtgärder förbättras. Det finns stränga bestämmelser för hur mycket vatten som får ta sig igenom täckningen och ned i avfallet. Normalt krävs en två till tre meter tjock konstruktion med flera olika skikt över en deponi för att klara kraven. Vid befintliga deponier med organiskt avfall bör man vänta med slutlig täckning tills huvuddelen av gasen tagits omhand och sättningarna minskat.

Sammanfattningsvis har miljöpåverkan från deponier hittills varit mycket liten. Allt större mängder miljöstörande ämnen samlas dock i våra deponier vilket kan leda till framtida miljöproblem. Därför är kraven på botten- och täckningskonstruktioner mycket omfattande. För att så långt som möjligt minska riskerna för framtida miljöstörningar måste forskning och utveckling kring deponering öka, inte minst med tanke på att det deponerade avfallets egenskaper ständigt förändras till följd av såväl förändrade bestämmelser och behandlingsmetoder som nya ämnen och produkter i samhället.

(Uppdaterad 100111 av Anders Hedenstedt)