Bränslet

Genom att använda avfall som bränsle för produktion av värme och el tas energiinnehållet i avfallet tillvara. Avfallets vikt reduceras vid förbränning till ungefär en femtedel. Cirka hälften av det avfall som används i svenska avfallsförbränningsanläggningar är hushållsavfall. Det resterande är avfall från industrier och annan verksamhet som ofta utgörs av utsorterade fraktioner med mer homogen sammansättning. Dessa fraktioner skiljer sig dock mycket mellan anläggningarna.

Hushållsavfallet som levereras till förbränning varierar något beroende på vilka kommuner som anläggningen har slutit avtal med. Normalt levereras utsorterat brännbart hushållsavfall. Det ska inte innehålla farligt avfall, batterier, lampor eller annat el-avfall. Det ska heller inte innehålla förpackningar eller tidningar. Dessa ska istället sorteras ut och lämnas till materialåtervinning. Även metall som inte är förpackningar ska sorteras ut eftersom metall är en råvara med väldigt högt återvinningsvärde. Dessutom kan metallerna ge problem i förbränningsprocessen med onödigt slitage och oförutsedda driftstopp på anläggningen som följd. Även gips bör sorteras ut. Gips, som är en kemisk förening där bland annat kalcium och svavel ingår, tillför heller ingen energi. Svavel i avfallet utgör en belastning på rökgasreningen och det är därför ytterligare en anledning till att inte lägga gips och andra svavelhaltiga ämnen i det brännbara avfallet. För det övriga avfall som levereras till anläggningarna ställs krav på förbränningsegenskaper. Avfallet bör till exempel inte ha för hög fukthalt eller innehålla material som är olämpligt att förbränna. Genom stickprov och besiktning i samband med att avfallet tas emot på anläggningen kontrolleras att kraven uppfylls.

(Uppdaterad 110315 av Inge Johansson)