Biologisk behandling

De biologiska metoderna att behandla farligt avfall bygger på system där organiska föroreningar bryts ned av levande mikroorganismer. Nedbrytning kan ske i närvaro av syre - aerob nedbrytning – eller utan syre - anaerob nedbrytning. Gemensamt för metoderna är att de strävar efter att skapa så optimala förhållanden som möjligt för mikroorganismerna.

Biologisk behandling kan ske på en upplagsplats, i behandlingsceller eller i bioreaktorer. I det första alternativet läggs den urschaktade jorden på en upplagsplats och plöjs i intervaller så att den syresätts. Vid behov tillförs näringsämnen. Behandlingsceller kan utformas på flera sätt, allt från enklare till tekniskt mer avancerade lösningar. Gemensamt är att den förorenade jorden blandas med ett bulkämne – halm, bark, mineralgödsel, etc – och att blandningen luftas regelbundet. I de avancerade varianterna sker en noggrann kontroll av tillförsel av luft, näringsämnen och temperatur. Biologisk behandling i slutna system, bioreaktorer, ger möjligheter till en kontrollerad och optimerad nedbrytning av föroreningarna, vilket ger en bättre och snabbare nedbrytning än i öppna system. Behandlingstiden kan reduceras från de månader som krävs för de andra metoderna till veckor, i bästa fall dagar. Behandling i slutna system möjliggör anaerob nedbrytning. Vanligen behandlas avfallet i våt form. Biologiska behandlingsmetoder kan tillämpas på organiska föroreningar i jord, sediment, slam och vatten.

Bland fördelarna med biologisk rening kan nämnas att föroreningen förstörs samt att metoderna i allmänhet är billiga och relativt enkla att tillämpa. Till nackdelarna hör att endast biologiskt nedbrytbara föroreningar kan behandlas, att miljöfaktorer (temperatur, pH, etc) har en betydande inverkan på reningsgraden och att saneringen kan ta lång tid.

(Uppdaterad 091211 av Jessica Christiansen)