Varför vill man straffa de goda exemplen?

Det var den spontana reaktionen på myndigheternas tankar kring inkluderandet av de svenska avfallsförbrännings- och samförbränningsanläggningarna i EUs utsläppshandel (ETS).

Under två dagar i början av april sammanstrålade representanter från drygt tjugofem av våra medlemsanläggningar i Karlstad för arbetsgruppsmöte samt en efterföljande temadag med aktuella frågeställningar inom området. Mycket av fokus båda dagarna landade ganska naturligt på just diskussionerna och planerna kring införandet av de svenska anläggningarna i ETS.

Sara Berggren från Naturvårdsverket presenterade principerna bakom utsläppshandeln samt hur det nu arbetas med den nya handelsperioden 2013-2020. Situationen just nu är att Sverige, som vi tidigare skrivit, vill låta de svenska anläggningarna ingå i ETS. Naturvårdsverket gör bedömningen att alla svenska anläggningar (med ett undantag) borde betraktas som samförbränningsanläggningar och därmed ingå i ETS. Detta väcker väldigt starka reaktioner hos ett antal av anläggningarna då de inte ser sig som samförbränningsanläggningar utan avfallsförbränningsanläggningar. De har gällande miljötillstånd som klart deklarerar att de är avfallsförbränningsanläggningar. Att Naturvårdsverket hänvisar till de domar som föll i början av 2010 där fyra anläggningar klassades som samförbränningsanläggningar tycker man inte håller då en sådan dom inte gäller retroaktivt utan de tillstånd de har gäller. Alternativt blev frågan lite tillspetsat om anläggningarna nu kan strunta i sina miljötillstånd och följa regelverket för samförbränningsanläggningar istället för avfallsförbränningsanläggningar med grunden att Naturvårdsverket ändå anser att det är så? Just att Naturvårdsverket gjort en generalisering baserad enbart på energieffektiviteten på anläggningarna utan en individuell prövning av respektive anläggnings primära syfte gav upphov till stor irritation. En annan sak var att man upplevde att informationen om att man nu är oklassificerad som samförbränningsanläggning har varit väldigt bristfällig. Där får vi på Avfall Sverige ta på oss en del av ansvaret att vi inte lyckats vara tydliga när vi vidarebefordrat information från Naturvårdsverket i denna fråga.

Den riktigt stora stötestenen blir om anläggningarna kommer kunna klara de krav på noggrannhet som kommer ställas vi bestämningen av de fossila utsläppen. Det håller för närvarande på att utarbetas ett nytt regelverk kring just detta och i de första utkasten ser det mörkt ut. Utkastet är anpassat för homogena bränslen såsom olja och kol. Det vill säga bränslen som är enkla att mäta med en hög noggrannhet till en relativt låg kostnad. Naturvårdsverket påpekade att man gärna tar emot synpunkter på detta men kunde naturligtvis inte lova att man kan få gehör för dem i arbetet med förordningen. Risken som finns inbyggd i regelverket är att verksamhetsutövaren tvingas deklarera 100 procent av sina utsläpp som fossila eftersom man inte klarar kraven på noggrannhet i mätningar. Detta kan bli en orimlig följd av att det idag inte finns några etablerade mätmetoder för avfall som klarar noggrannhetskraven. Skepsisen var stor när det gäller att kunna bestämma storleken på de fossila utsläppen med 5 procents noggrannhet.

Andra saker som framfördes är svårigheterna att påverka det bränsle som kommer in och avsaknaden i styrning som systemet ger när man har det problemet.

En annan oro som utrycktes från anläggningsrepresentanterna är att alla osäkerheter som finns inbyggda i systemet utgör en kraftig affärsmässig risk. Priset på utsläppsrätter är idag i storleksordningen 15 €/ton CO² men olika uttalanden och prognoser talar om priser om 40-50€/ton CO². Valutakursen vet vi kan ändras drastiskt på kort tid. Preliminära resultat från pågående forskning visar på variationer i fossilandelen mellan 10-50 procent. Till detta skall man räkna mätproblematiken (och kostnaderna).

Under mötet nämndes även vissa fördelar som eventuellt kan skönjas med ett införande är att det i alla fall inte enögt stirrar på hushållsavfall som tidigare styrmedel, det kan också motverka införandet av en ny avfallsförbränningsskatt. Systemet i sig ger också en möjlighet att expandera verksamheten till skillnad mot om ett alternativt angreppssätt där man hade fått en tillåten mängd CO² att släppa ut och när man nått den mängden får man inte elda något fossilt material längre.

Alla var överens om att det i det stora hela är alldeles för mycket osäkerheter och för liten styreffekt i systemet för att det ska kunna uppfattas som positivt. Dessutom skickar det fel signaler att lägga en extra avgift på de anläggningar som är bäst i världen på att återvinna energin ur avfallet medan rena destruktionsanläggningar inte får det. Så den stora frågan är: varför straffar man de som har gjort något bra med avfallet istället för de som slösar bort den resursen?

Här finns dokumentationen från temadagen för nedladdning