Datum

Behovet av nedströmsskydd ur ett långtidsperspektiv

Sammanfattning

Nästan alla svenska deponier behöver installera ett skydd i lakvattnets strömningsriktning, som komplement till den geologiska barriären. Det visar en studie som Avfall Sverige låtit genomföra. En deponi ska vara lokaliserad så att allt lakvatten efter driftfasen passerar en geologisk barriär. Transporttiden för lakvattnet genom barriären får inte vara kortare än 50 år för en deponi för icke-farligt avfall. Om det finns risk för att lakvatten svämmar över eller läcker vid sidan av barriären ska det, enligt deponeringsförordningens 21 §, anläggas ett skydd i lakvattnets strömningsriktning mot att lakvattnet förorenar mark eller vatten.

Om man måste bygga ett nedströmsskydd får lakvattnet inte förorena mark eller vatten i större utsträckning än vad som följer av kraven beträffande en geologisk barriär. Beräkningar som gjorts inom ramen för Avfall Sveriges projekt visar att förutsättningarna i svensk geologi är sådana att nästan alla deponier bedöms behöva någon form av nedströmsskydd. Jorddjup och den vattenledande förmågan är i regel inte tillräckliga för att lakvattnet (50 mm/år) ska kunna avrinna via barriären.

För att bedöma effektiviteten av en naturlig geologisk barriär har översiktliga modellberäkningar av föroreningstransporter utförts för klorid och för några metaller. Det visade sig att de flesta föroreningar transporteras betydligt långsammare än vattnet. Enligt beräkningarna kan transporttiderna genom en 300 meter lång barriär uppgå till mellan 50 år för ämnen som kloridjoner och flera tusen år för vissa metaller.

Koncentrationerna av icke nedbrytbara föroreningar nedströms den geologiska barriären påverkas dock bara i liten grad av detta. Istället blir täckningens täthet och utspädningen i grundvattnet avgörande för koncentrationerna. För nedbrytbara ämnen är den ökade transporttiden dock av stor betydelse, eftersom den möjliggör en ökad nedbrytning. Enbart kravet på vattnets transporttid (50 år) är i regel tillräckligt för att halterna av många nedbrytbara föroreningar ska reduceras till en bråkdel.

Med olika nedströmsskydd, till exempel filter, bedöms det vara möjligt att nå ned till samma halter som en geologisk barriär skulle ge. Däremot kan filtren bli orimligt stora om de ska fungera i ett långt tidsperspektiv. Man kan heller inte fånga alla typer av föroreningar i ett och samma filter. I praktiken måste ett nedströmsskydd begränsas till de föroreningar som är mest angelägna att reducera. Att skapa ett skydd som fungerar helt utan tillsyn och underhåll bedöms inte möjligt. Alla beräkningsmodeller utgör förenklingar av en komplex verklighet. Det är därför viktigt att funktionen av naturliga och konstgjorda geologiska barriärer följs upp. Inte minst bör sorptionskapacitet, sorptions- och desorptionsförlopp för platsspecifika jordar och lakvattensammansättningar studeras.