Fiskhälsa – användning av biomarkörer

Sammanfattning

En ny utvecklad metod har använts för att med hjälp av fisk mäta miljögifter i mindre vattendrag som tillförs både dagvatten och lakvatten.

I studien har man påvisat att Vallkärrabäcken, som tar emot en tredjedel av Lunds dagvatten samt lakvatten från en äldre soptipp, påverkas av miljögifter. Forskargruppen har undersökt såväl vildfångad fisk som utplanterad regnbågsöring i stationära bassänger vid bäcken.

Bakgrunden till studien är tre elfiskeundersökningar 1999, 2002 och 2006 visat på en hög andel missbildade öringar i den södra förgreningen av Vallkärrabäcken i Lund. Denna del av bäcken ligger nedströms den nedlagda deponin S:t Hans och är recipient för en tredjedel av Lunds dagvatten. Inga missbildade öringar hittades vid samtidiga undersökningar i Vallkärrabäckens norra arm, som huvudsakligen får sitt vatten från jordbruksmark. Kemiska analyser av vattenkvaliteten visade dock inga skillnader i föroreningar.

Med stöd av metodutveckling från en forskargrupp vid Göteborgs universitet gjordes ett försök att använda biomarkörer hos fisk. Biomarkörer är fysiologiska förändringar hos fisk som visar på förekomsten av miljögifter. Metoden har i olika former använts i Sverige sedan 1980-talet.

Till skillnad från traditionell vattenprovtagning där man mäter enskilda kemiska ämnen, kan man hos fisken se den samlade effekten av föroreningarna.

I Vallkärrabäcken var syftet att pröva undersökningsmetoden i ett vattendrag som är recipient för både dagvatten och lakvatten från en deponi. Istället för att mäta halten av enskilda ämnen får man en helhetsbild av den samlade effekten från miljöfarliga ämnen som kan finnas i lakvatten från en deponi.

Forskargruppen har utvecklat en metod inom flera viktiga områden där inte biomarkörer tidigare har prövats: 

  • Metoden söker fånga upp effekter av föroreningsbelastning från urbant dagvatten/lakvatten på ett mer standardiserat sätt.
  • Metoden söker fånga upp eventuella effekter av en traditionell behandling av lakvatten (luftad damm).
  • Metoden söker använda mindre och varierade flöden där man normalt inte kan ha fisk.

Tre platser i Vallkärrabäcken valdes ut: södra armen där de missbildade öringarna hittats, norra armen samt utloppet vid en grävd damm. På varje plats sattes två bassänger ut med 20 regnbågar i varje. Fiskarna var utplacerade i fem veckor. Dessutom gjordes en undersökning av vildfångad öring vid norra och södra armen. Fisk i bassänger ger större möjlighet att mäta ett större antal biomarkörer då vildfångad fisk ibland inte ger tillräckligt med provmaterial.

Resultaten från studien på regnbågen i bassängerna visar tydligt att det finns en kraftig påverkan på fiskhälsan i den södra förgreningen och dammen. Dessutom styrker undersökningarna på vildfångad öring att miljögiftshalten är högre i den södra förgreningen. Den tydligaste skillnaden noterades för biomarkören EROD, ett avgiftningsenzym i levern som aktiveras av miljögifter som polycykliska aromatiska kolväten (PAHer,) dioxin och PCB. Eftersom PAHer i galla följde samma mönster är det troligt att PAHer är en viktig del i förklaringen av skillnaderna i EROD. Det är dock inte säkert att PAHer är den enda förklaringen. Det är möjligt att PAHerna följer en exponeringsgradient, t.ex. från deponin, som även gäller för andra typer av miljögifter.


Skriv ut:

Datum