Metoder för att åtgärda/stabilisera gamla deponier

Sammanfattning: Genom att under kontrollerade former påskynda nedbrytningen i deponin, kan en mer koncentrerad emissionsfas uppnås. Därmed fås också en kortare efterbehandlings- och uppföljningstid till följd av att deponin fortare når ett stabilare slutstadium. De huvudsakliga metoder som har utvärderats för att uppnå detta är luftning/syretillförsel till deponin eller återcirkulation av lakvatten/kontroll av vattenhalt i deponin. I Tyskland är deponiluftning vedertaget och i Nederländerna görs stora satsningar på forskning inom biologiska metoder för att påskynda deponins åldrande. De påskyndande metoderna kan göras bland annat för att minska klimatpåverkan (till följd av metangasavgång), optimera metangasproduktionen för uttag av energigas och för att minimera framtida sättningar och omgivningspåverkan.

Nuvarande strategi avseende efterbehandlingen av gamla deponier innebär ett utdraget efterbehandlings- eller kontrollbehov, eftersom de slutliga faserna i deponis ”åldrande” kan pågå i hundratals år. Deponin behöver naturligtvis inte utgöra ett miljöproblem under hela denna tidsrymd, men med hänsyn till de långsamma processerna är det svårt att förutse hur länge skydds- och kontrollåtgärder behöver vidtas.

Om det primära syftet är att optimera metangasproduktion och samtidigt påskynda nedbrytningen görs detta bäst genom att kontrollera fukthalten i deponin. För att minimera metangasavgången, och samtidigt påskynda nedbrytningen, är luftning av deponin ett beprövat alternativ.

Om byggnationer ska ske inom området för en gammal deponi är geotekniska aspekter samt risken för gasavgång styrande för valet av åtgärdsmetod. Ett alternativ till urschaktning av deponin är kemisk/biologisk samt geoteknisk stabilisering i form av cementinblandning. Den kemiska/biologiska stabiliseringen medför en inhibering av metangasproduktionen. Den stabilisering som genomfördes vid Cementa AB i Malmö hamn bedöms på det hela taget ha varit framgångsrik, men fortsatta undersökningar och utredningar bedöms krävas för att komma till klarhet med de frågor som väckts under uppföljningen av projektet, bland annat rörande de metangashalter som har uppmätts.

Om endast kemisk/biologisk stabilisering eftersträvas kan andra stabiliseringsmedel som exempelvis aska möjligen kunna användas. Alternativt kan aska användas tillsammans med cement, som bindemedel. Det saknas dock tillräcklig kunskap inom området idag. Det laboratorieförsök som genomförts gav positiva indikationer, men detta försök behöver vidareutvecklas och utökas i omfattning för att några slutsatser ska kunna dras.

Det är önskvärt att finna nyckelparametrar för att riskbedöma gamla deponier. En möjlig nyckelparameter för att avgöra i vilket skede en deponi befinner sig är kvoten mellan den totala mängden infiltrerat lakvatten och den totala deponerade avfallsmängden, ibland benämnd L/S-kvoten. Denna kvot kan sägas ge en bild av hur ”urtvättad” en deponi är. Det finns olika indikationer om vilken L/S-kvot som kan motsvara en stabiliserad deponi, ca 5-10 (Stegmann, 2006 och SGI, 2011). För att få en uppfattning om hur långt fortskriden nedbrytningen inom en deponi är, kan kvoten mellan kol och kväve användas, där en kvot kring ca 10-15 kan indikera att det organiska materialet är stabiliserat i form av humus (Östman, 2008). Detta är exempel på tänkbara nyckelparametrar för att försöka bedöma vilken fas en deponi befinner sig i och därmed också vilken risk deponin utgör. Fler sådana nyckelparametrar bör kunna identifieras. De dataanalyser som har genomförts inom ramen för föreliggande projekt har inte mynnat ut i några långtgående slutsatser med avseende på detta, men tillvägagångssättet torde vara tillämpbart och kunna möjliggöra fler slutsatser med ett större dataunderlag.


Skriv ut:

Datum