Datum

Metodjämförelse av dioxinprovtagning SRM-AMESA

Sammanfattning: Genom att ta ut ett dioxinprov på en vecka istället för åtta timmar kommer resultatet bättre att spegla en avfallsförbrännings normala driftförhållanden då fler små avfallsrelaterade spikar ryms i analysen. Metoden är betydligt mer kostnadseffektiv och enklare att installera och sätta upp. Det minskar ställtiden för provtagning med flera veckor jämfört med hyra av semikontinuerlig provtagningsutrustning där det krävs mer i fråga om transport, installation och igångkörning. Semikontinuerlig provtagningsutrustning hyrs vanligtvis ut på minst tre månader.

Syftet med mätningarna var att undersöka om det är möjligt att utföra dioxinprovtagning under en längre tidsperiod med Standard Referens Metoden (SRM) än vad standarden idag medger. Genom att förlänga provtagningstiden till en vecka och samtidigt byta prov i anläggningens befintliga semikontinuerligt provtagningssystem kan jämförelse mellan mätmetoderna utvärderas.

Den förlängda SRM är tänkt att användas när förbränningsanläggningar får utredningskrav på dioxiner vid tillståndsansökningar eller när längre provtagningar behöver utföras med korta ställtider vid driftproblem, störningar eller provdrift av nya avfallstyper. SRM-utrustningen med förlängd provtagning kan vara en bra möjlighet för att koppla upp fler provtagningar samtidigt på olika reningssteg i anläggningen för att ge kunskap om var bildning eller minneseffekter av dioxiner och furaner skapas eller finns.

Genom att ta ut ett dioxinprov på en vecka istället för åtta timmar kommer resultatet bättre spegla en avfallsförbrännings normala driftförhållanden då fler små avfallsrelaterade spikar ryms i analysen. En liten störning under ett åtta timmars prov kan visa förhöjda halter och inte vara en tillförlitlig referens för bestämning av en anläggnings totala utsläpp av dioxiner under året. Om man med SRM utrustningen mäter två veckoprover per år erhålls ett mer omfattande underlag för dioxiner och furaner jämfört med de två åtta timmars prov som står i standarden. Skillnaden blir från cirka 0,2 % till cirka 5 % av förbränningsanläggningens drifttid per år vilket ger ett betydligt mer representativt underlag för bestämning av totala utsläpp och verifiering av villkorskontrollen på 0,1ng/m3 utan någon stor kostnadsökning.