Datum

Nya förbehandlingstekniker för ökad koncentration av växtnäring i biogödsel

Sammanfattning: Genom en screening av den europeiska marknaden har totalt nio olika tekniker identifierats som intressanta för att producera en högvärdig slurry från organiskt avfall, med fokus på källsorterat hushållsavfall och förpackade livsmedel. Dessa tekniker har djupgranskats genom direktkontakt med leverantörer och anläggningar samt platsbesök.

TS-halten i biogödseln från svenska samrötningsanläggningar är normalt 4-6 procent vilket betyder att en stor del av biogödseln består av vatten, varför näringskoncentrationerna är relativt låga. Detta medför att transport och spridning blir ineffektiv och kostnadskrävande i förhållande till de näringsämnen som finns i biogödseln.

Ett alternativ till att efterbehandla biogödseln är att istället fokusera på inkommande material till biogasanläggningen, framförallt genom att minimera utspädning av avfallet. Tekniker för förbehandlingen finns idag, varav några har identifierats i Avfall Sveriges tidigare rapport B2012:01. Det föreliggande arbetet är en fördjupning av denna rapport, för att höja kunskapsnivån på hur befintliga och nya anläggningar kan anpassas med ny teknik för förbehandling av substrat för att få ett högre näringsvärde och därmed bättre marknadsvärde i biogödseln, med bibehållen eller förbättrad metanproduktion samt bibehållen eller minskad rejektmängd.

Teknikerna visar på stora skillnader i alla områden. Kostnadsstrukturen varierar mycket, även om kapital- och reservdelskostnaden alltid utgör den största delen av totalkostnaden. Komplexiteten av lösningarna är också varierande; några lösningar består mest av en enda maskin, ofta av typ hammarkvarn, och åstadkommer en begränsad separering framförallt vad gäller sedimenterande ämnen, om de inte kompletteras med ett efterbehandlingssteg. Dessa enklare lösningar orsakar också den minsta specifika kostnaden på omkring 40 kr/ton. Andra lösningar såsom pulprar utgör hela processtekniska anläggningar som då inkluderar utrustning för separering av fler rejekttyper såsom sedimenterande ämnen, vilket också återspeglas i en betydligt högre behandlingskostnad på omkring 100 kr/ton eller mer.

Utrustningen har olika förmåga att hantera olika avfallstyper. Glasförpackningar är det få tekniker som kan behandla, och endast OREX-pressen kan hantera glasförpackningar utan problem. Dock klarar denna teknik ej att hantera struktursvaga material. Glas- och metallförpackningar leder oftast till en starkt förhöjd kostnad pga slitage. Tunga föremål såsom stenar leder till problem i utrustning där materialet slungas med högre fart. Även plast kan orsaka driftproblem genom att exempelvis sätta igen hålsåll i skruvpressar.

Utvärderingen av slurry- och rejektegenskaperna har visat sig vara problematisk, dels på grund av att anläggningarna inte har någon anledning att följa upp parametrar som skulle behövas för utvärderingen, dels eftersom de lokala förutsättningarna såsom egenskaperna av det inkommande avfallet är för olika. Ytterligare försvårande är att uppgifterna oftast är en blandning av information från leverantörer och anläggningar. Med tanke på dessa omständigheter har en direkt jämförelse av siffror bara begränsad relevans, varför rapporten mest fokuserar på att kvalitativt diskutera uppgifterna. De flesta tekniker i granskningen har förmåga att producera en slurry med hög TS-halt. Ofta är det snarare den efterföljande rötningens begränsningar som gör att slurryns TS-halt i praktiken är lägre än vad förbehandlingstekniken skulle kunna producera. Pulper-lösningarna däremot använder ett processteg med låg TS-halt i förbehandlingen och är därför beroende av ett senare avvattningssteg med återföring av vätskan för att uppfylla syftet med hög halt av näringsämnen i producerad slurry.