PFAS på avfallsanläggningar

PFAS är en grupp ämnen varav många är svårnedbrytbara, vattenlösliga och med en hög benägenhet att ansamlas i biota. Vissa PFAS-ämnen har kända negativa effekter på människor och en hög giftighet för vattenlevande organismer. PFAS som ämnesgrupp är högvolymkemikalier som produceras och används i stora mängder i samhället.

I denna rapport redovisas resultatet av ett projekt som syftat till att sammanställa kunskapsläget om PFAS på avfallsanläggningar. En referensgrupp bestående av representanter för olika intressenter har deltagit i projektet. Projektet har finansierat av Avfall Sverige.

Det övergripande syftet med projektet var att öka kunskapen vad gäller PFAS inom avfallsanläggningar vilket kan resultera i reduktion av hälso-och miljörisker med högfluorerade ämnen från avfallsanläggningar. I förlängningen skall projektet också leda till förbättrad hantering av avfall med PFAS-innehåll samt förbättrad behandling av (lak)vatten förorenat med PFAS.

Projektet har samlat in data genom nationella datavärdar, litteratursökning och genom en enkätundersökning. Författarna har även dragit nytta av egna erfarenheter från projekt och inhämtat information genom direktkontakt med avfallsanläggningar. Projektet har gått igenom renings-/behandlingstekniker för PFAS-förorenade vatten.

Pappersförpackningar, hushållskemikalier, elektronik samt bygg-och rivningsavfall bedöms vara de produkt-/avfallskategorier med betydande innehåll av PFAS som i störst utsträckning hamnar på den typ av avfallsanläggning som studerats i föreliggande rapport. Även avloppsslam är intressant då resultaten tyder på att PFAS-halterna i slammet liknar dem i många andra avfallsströmmar och avloppsslam används i många sluttäckningar och har tidigare även deponerats på många deponier.

Alla vatten från avfallsanläggningar som inkluderats i denna studie har innehållit åtminstone någon PFAS i kvantifierbar halt. PFOA förekom i alla studerade lakvatten. För många PFAS ligger maxhalterna uppmätta i lakvatten kring 10 000 ng/l och medelhalterna runt 1000 ng/l. PFHxA var det ämne som hade de högsta medianhalterna i obehandlat lakvatten (480 ng/l), följt av PFPeA (410 ng/l), PFOA (300 ng/l) och PFBA (230 ng/l). Medianhalten för PFOS var 120 ng/l. PFOS-halten får anses vara problematisk jämfört med det gränsvärde för PFOS som finns i ytvatten 0,65 ng/l, och det är sannolikt så att detta även gäller för andra PFAS även om det än så länge endast finns ett gränsvärde för PFOS.

De ämnen som detekteras i höga halter och ofta detekteras omfattar ämnena i standardpaketet PFAS11. Dessa ämnen bedöms därför vara viktiga att analysera i lakvatten. Att även analysera TOF (totalt organiskt fluor) bör ge värdefull ytterligare information och rekommenderas om det är ekonomiskt möjligt.

En jämförelse mellan vattenströmmar inom tre anläggningar visade att det är svårt att förutsäga vilka strömmar inom en avfallsanläggning som är mest belastade. Gamla och nya deponier kan vara bland de mer belastade. Vatten från ytor tycks ha något lägre halter än lakvatten. De tre anläggningarna har gemensamt att ytor för trä är bland de minst belastade.

Inga anläggningar i den här studien har utsläppsvillkor avseende PFAS och ingen har heller installerat någon särskild PFAS-rening. Det finns dock några anläggningar som har ålagts från tillsynsmyndighet att undersöka PFAS-förekomst och några anläggningar som utreder PFAS-halter på uppmaning av reningsverk.

PFAS har en rad ämnesegenskaper som särskiljer dem från andra föroreningar och som innebär unika utmaningar vad gäller rening/behandling. De reningstekniker som i fullskala visat sig ha effekt på PFAS i lakvatten är aktivt kol och nanofiltrering. I Sverige har kolfiltrering visat sig ha effekt på PFOS och PFOA i försök i pilotskala. Generellt vid PFAS-rening (t.ex. i grundvatten) är avskiljande metoder såsom sorption (främst till aktivt kol), membrantekniker såsom nanofiltrering samt jonbytarteknik vanligast. Förstörande tekniker såsom reduktion och oxidation är också tänkbara men inte lika beprövade som aktivt kol. Generellt gäller att lakvatten kräver en noggrann förbehandling för att de reningsmetoder som fungerar för PFAS ska vara effektiva då andra föroreningar i lakvattnet såsom DOC och metaller konkurrerar med PFAS i många fall.

Det är inte enkelt att svara på hur problematiken med PFAS i förorenade vatten på avfallsanläggningar ska hanteras. Avfallsanläggningarnas själva syfte är att hantera de material som resten av samhället inte vill ha och det är viktigt att denna funktion upprätthålls. Även om inflödet av PFAS skulle upphöra eller hanteringen ändras så att spridningen minskar så kvarstår PFAS-läckage från gamla deponier. Om PFAS måste behandlas i vatten på fler avfallsanläggningar så blir det en kostnad som i slutändan måste betalas av alla som vill göra sig av med sitt avfall. Krav på utredning tycks bli vanligare och i kombination med kommande krav på mätning enligt den nya BREF:en för avfallsbehandling, och de generellt relativt höga halterna i lakvatten, kan det inte uteslutas att krav på rening eller utsläppsvillkor kan bli aktuellt. I ljuset av svårigheterna med att försöka separera ut strömmar eller rena PFAS i ett samlat vatten är utmaningarna för verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter stora.


Skriv ut:

Datum