Resurseffektiv lakvattenbehandling

Sammanfattning: En slutsats är att den verkliga reningseffekten med de antagna åtgärderna och med hänsyn taget till ökad kemikalie- och energianvändning, är mindre än den man mäter genom att jämföra obehandlat och behandlat vatten. När ökad reningseffektivitet måste uppnås genom ökad insats av kemikalier och energi, finns det en punkt, där marginalnyttan av den ökade reningen är mindre än marginalpåverkan från den intensifierade reningen.

I denna studie har man undersökt hur man med ett helhetsperspektiv kan bedöma lokal behandling av lakvatten från kommunala deponier. Den eventuella miljöpåverkan som behandlingen av lakvatten medför jämförs med eventuell påverkan på den recipient som mottar det behandlade lakvattnet. Ökade insatser för rening bör enligt ansatsen, medföra motsvarande förbättringar för recipienten. Detta har studerats genom att ansätta olika utsläppsnivåer för ett antal kemiska parametrar vid tre olika deponier i mellersta Sverige. Studien har fokuserat på metaller.

Behandlingsanläggningarna vid de olika deponierna har i studien beskrivits genom livscykelanalysmetodik (LCA), vilket innebär att anläggningen bedöms ur ett holistiskt perspektiv. Alla resurser som tillförs anläggningen, exempelvis elektricitet och kemikalier, och alla emissioner och alstrade avfall som behandlingen medför räknas samman till en total bild för hela anläggningen från vaggan till graven.
Recipienten dit lakvattnet leds vid respektive deponi har, där det varit möjligt, studerats genom en effektmodellering. Det innebär att man skapar en modell som beskriver vilka effekterna blir då ett lakvatten av en viss kvalitet leds till en specifik recipient.

Studien visar för ett fall, Fläskebos lakvatten, att dagens rening med kemisk fällning är väl avpassad för recipienten. För att avlägsna mer av de kritiska metallerna koppar och nickel krävs stora insatser i form av energi och eventuellt kemikalier. När det samtidigt visas att recipientens status inte påverkas negativt av dagens utsläpp finns det inget skäl att minska utsläppen ytterligare. Det ligger helt i linje med de nya villkoren Fläskebo fått för sina utsläpp, de provisoriska gränsvärdena var för lågt satta.

Lakvattnet från den nya deponi 3 på Högbytorp behandlas inte alls idag innan det blandas med det biologiskt behandlade lakvattnet från den gamla deponin. Den efterföljande behandlingen i mark-växtsystem och det lilla bidraget från deponi 3 gör att det inte tycks rimligt med en separat förbehandling av lakvattnet från deponi 3.

För Norsa kommer utredningen fram till att dagens behandling av lakvattnet med nitrifikation och denitrifikation är rimlig, både motiverad och tillräcklig. Även något högre utsläpp av närsalter skulle inte märkas i recipienten, varken utspritt över året eller i samband med rimliga bräddningar vid vårfloden.

Den generella observationen från LCA-modellerna är att om man betraktar miljöpåverkan från lakvattensystem och inkluderar behandlingsmetoderna från ”vaggan” till renat lakvatten i recipienten, så är miljöeffekterna från lakvattnet i recipienten inte den klart dominerande miljöaspekten. Minskad påverkan på grund av reningen av lakvattnet har i högre eller mindre grad ersatts av motsvarande negativa effekter från användandet av kemikalier och energi. Låt vara att de sistnämnda effekterna är utspridda på andra orter än recipienten vid deponin. De toxiska effekter som kan kvantifieras från såväl deponilakvattnet som framställningen av kemikalier och tillhandahållande av energi, orsakas till övervägande del av utsläpp av metaller till luft, sötvatten, havsvatten och mark. Det har här inte varit möjligt att inkludera fler toxiska ämnen i lakvattnen.


Skriv ut:

Datum