Sammanställning av resultat från försök med biogödsel i norra Europa

Sammanfattning: Biogödsel är ett organiskt gödselmedel vars kväveverkan ofta motsvarar dess innehåll av ammoniumkväve. Störst kväveeffekt har uppmätts när biogödsel spridits till grödor med lång vegetationsperiod som vall och sockerbetor. Biogödseln har en låg kol/kväve-kvot, vilket minskar risken för fastläggning av kväve i marken efter spridning. En stor andel av gödselns totalkväve kommer därför årets gröda till godo.  

Biogödsel har ofta ett högt pH-värde vilket ökar risken för kväveförluster under lagring och spridning jämfört med för stallgödsel. Försök visar dock att spridning av biogödsel kan ge lägre kväveförluster jämfört med vid spridning av grisflytgödsel. Detta beror sannolikt på att biogödseln ofta har en lägre halt av torrsubstans (TS) jämfört med stallgödsel, vilket gör det lättare för den att tränga ner i marken. För att minimera kväveförluster från biogödsel är det viktigt att lagra den under täckning samt att snabbt bruka ner den i jorden efter spridning. Genom att tillföra syra till biogödseln inför spridning kan kväveförlusterna minska kraftigt. Utlakningsförsök med biogödsel visade tendens till lägre kväveutlakning från fält som fått biogödsel jämfört med stallgödsel, men skillnaden var inte signifikant. Användning av biogödsel istället för flytgödsel från ko eller gris, kan minska lustgasavgången från mark, då samma mängd ammoniumkväve tillförs. 

Ekologiskt godkänd biogödsel kan vara värdefull för den ekologiska växtodlingen där det ofta är brist på kväverika gödselmedel. Genom att röta gröngödslingsmaterial och återföra det i form av biogödsel till åkern, så kan skörd, grödkvalitet och odlingssystemets kväveeffektivitet öka.    

Fosforn i en biogödsel är mer växttillgänglig än vad den var i substratblandningen före rötningen.   Fosforn i biogödseln är snabbare tillgänglig för grödan än i flera organiska gödselmedel med en högre TS-halt.  Långsiktigt har biogödsel samma fosforeffekt som andra organiska gödselmedel. Organiska gödselmedel, däribland biogödsel, har en positiv effekt på markstrukturen. Höga halter av salter som natrium i biogödseln kan ha negativ effekt på jordar som har lätt att slamma igen.

Under rötningen dör ogräsfrön och flera patogener samtidigt som luktintensiteten minskar. Det är en låg förekomst av oönskade ämnen som bekämpningsmedelsrester, antibiotika och organiska föroreningar (ftalater mm) i biogödsel.  Biogödsel har ibland ett högre innehåll av växtnäring per volymsenhet än stallgödsel. En hög näringstäthet medför att kostnader för spridning och markpackning kan minska om samma mängd växtnäring ska spridas. Att regelbundet använda biogödsel framför mineralgödsel ökar också kolhalten i jorden och dess kvävemineraliserande förmåga. Vidare medför användning av biogödsel minskad risk för brist på mikronäringsämnen jämfört med om grödan endast får mineralgödsel. Halten tungmetaller i biogödseln varierar mellan olika anläggningar och under året. Studier som undersökt biogödsel baserad på matavfall har endast funnit låga halter av tungmetaller, bortsett från zink där halten var högre vilket kan begränsa mängden biogödsel som kan tillföras per hektar åkermark. 

Biogödseln kan separeras och pelleteras för att underlätta avsättningen. Under dessa behandlingssteg finns risk för kväveförluster och forskning pågår för att hitta tekniker för att minimera dessa förluster. I Tyskland testas ett nytt användningsområde för pelleterad biogödsel: som strömedel till slaktkyckling. Andra användningsområden för pelleterad biogödsel är som riktade gödselmedel, exempelvis ”rosgödsel”. Främsta avsättningen av biogödsel är fortfarande till lantbruket och resultatet från en enkät visar att lantbrukarna föredrar att gödselmedel ska vara granulerade, ha en hög näringskoncentration, innehålla kol, vara hygieniserat och billigare än mineralgödsel.


Skriv ut:

Datum