Potential för ökad återanvändning – fallstudie återvinningscentraler

Författare: Johan Hultén, Lena Youhanan, Filip Sandkvist och Elin Belleza, IVL Svenska Miljöinstitutet AB
Publicerad: 2018

Sammanfattning:

Den här studien handlar om det grovavfall som slängs på svenska återvinningscentraler (ÅVC). Syftet var att undersöka om det istället hade gått att återanvända. Vi har även undersökt förekomsten av farliga ämnen i dessa produkter.

Återanvändning bör prioriteras före materialåtervinning. Anledningen är att man då når en högre miljönytta och resurseffektivitet. Många ÅVC:er samlar i dag in produkter för återanvändning. Det finns ett stort intresse från kommuner och återanvändningsaktörer att den insamlingen ska öka. Men återanvändningen kan även medföra risk för miljö eller människors hälsa som följd av de återanvända produkterna sprider farliga ämnen som kan leda till exponering.

Den här studien är en viktig grund för att utveckla återanvändningen på Sveriges ÅVC:er. Studien visar den stora potentialen att samla in och återanvända mer av de produkter som idag slängs. Dock visar den även att dessa produkter kan innehålla farliga ämnen, som är mycket svåra att kartlägga vid daglig drift. Plockanalys, alltså att för hand eftersortera avfallet i ett antal fraktioner, på produktnivå har visat sig vara en användbar metod för att bättre förstå var potentialen till återanvändning är som störst. Det är kunskap som krävs för att skapa de nya affärsmodeller som behövs i anslutning till framtidens ÅVC:er.

Vi har undersökt 15,5 ton avfall genom plockanalyser. Det unika med detta projekt var att plockanalyserna inte avsåg materialslag som plast, trä med mera utan produktgrupper som möbler, leksaker med mera. Flera insamlingsfraktioner undersöktes: brännbar rest, trä, metall och hårdplast. Plockanalyserna utfördes på två olika ÅVC:er, både höst och vår. Potentialen för återanvändning undersöktes sedan för varje enskild produkt, totalt knappt 17 000 stycken.

Drygt 300 av de produkterna undersöktes även avseende farliga ämnen med XRF-skanner och 30 på laboratorium. Urvalet kan inte ses som representativt men ger inblickar i problematiken med farliga ämnen vid återanvändning. XRF-skanner är ett instrument som mäter förekomsten av vissa grundämnen. På det sättet mättes förekomsten av de potentiellt farliga ämnena bly, kadmium, kvicksilver och nickel. Brom mättes också då det kan vara ett tecken på bromerade flamskyddsmedel. Klor mättes som markör för PVC-plast, som i sin tur kan innehålla potentiellt farliga mjukgörare. På laboratorium undersöktes förekomsten av de potentiellt farliga ämnesgrupperna PAH, PFAS och ftalater.

Det finns en stor potential för att öka handeln med begagnade produkter. Plockanalyserna visade att hela 18 viktprocent av avfallet bestod av produkter med tillräckligt högt andrahandsvärde för att kunna återanvändas kommersiellt, på loppis eller i traditionell second hand-affär. Dock uppskattar vi att det ekonomiska värdet är ganska lågt för de flesta av dessa produkter. Vi antar att mer värdefulla produkter hamnar på en andrahandsmarkand snarare än ÅVC. Hade de undersökta ÅVC:erna inte haft inlämning välgörenhetsorganisationer skulle andelen rimligtvis varit högre än 18 procent.

Den största mängden kommersiellt återanvändbara produkter fanns utanför välgörenhetsorganisationernas traditionella produktgrupper. Byggprodukter, möbler, lastpallar och verktyg stod för en stor andel. Kommersiellt återanvändbara produkter återfanns inom alla produktgrupper utom en: badkar. Det krävs nya affärsmodeller och inriktning på nya målgrupper köpare för att kunna utnyttja den potentialen.

Förutom återanvändning i kommersiellt syfte bedömdes fem procent av avfallet som funktionellt återanvändbart, alltså bibehållen funktion men med obetydligt ekonomiskt värde. Det var till exempel enklare plastkrukor och använda strumpor.

Reparation bedömdes inte kunna öka andelen återanvändbara produkter nämnvärt, ens om den skulle ske utan kostnad. Däremot skulle reparation kunna höja värdet på många produkter som redan före reparationen var kommersiellt återanvändbara. Det krävs en viss komplexitet och kvalitet på produkten för att reparation ens ska vara möjligt, vilket sällan gäller för andra produktgrupper än möbler och cyklar. Enkel rengöring hade förmodligen ökat värdet på betydligt fler produkter.

Få skillnader observerades mellan de två ÅVC:erna. Avfall samlades in från en nybyggd ÅVC i storstad, Norra hamnen i Malmö och på en äldre i mindre ort med mycket fritidshus, Örkelljunga. I våra plockanalyser kan vi inte se att typen av avfall till ÅVC styrs av vilka som bor i kommunen, utan att de grupper av kommuninvånare som ofta besöker ÅVC verkar likna varandra. Det kan förstås ha funnits skillnader som inte framgår av resultaten, till exempel olika mode eller material inom samma produktgrupp.

Undersökning med XRF-skanner skedde vid två tillfällen och med olika mätmetoder. Under första omgången mättes halter av ämnen i ett urval produkter från varje produktgrupp. I den andra omgången effektiviserade vi mätmetoden, dokumenterade fler detaljer och fokuserade på produktgrupperna leksaker och husgeråd. De första resultaten visade att en liten andel av produkterna innehöll mer än 0,1 procent av de farliga ämnena men att de förekom i lägre halter i en stor andel av produkterna. Inga produkter kunde dock säkert sägas överskrida lagligt satta gränsvärden. Resultaten var något osäkra eftersom instrumentet inte var kalibrerat efter just de material som mättes. I den andra mätomgången med XRF mättes inte exakta halter endast utan om ämnena förekom eller inte. Den visade bland annat att det i leksakerna och husgeråden som inte var av metall förekom bly och nickel i 10 till 35 procent av produkterna. Av leksaker och husgeråd i plast eller textil förekom brom i 20 respektive 25 procent av produkterna.

Undersökningarna på laboratorium visade bara bakgrundshalter av PAH och PFAS i samtliga prover, alltså halter så låga att de sannolikt inte tillsats medvetet i tillverkningen. Ftalater återfanns i hälften av de undersökta proverna, men i halter som ligger under de aktuella gränsvärdena. Halterna som påvisats i produkterna är dock inte säkerställda eftersom det inte finns någon validerad metod för kvantitativ analys, utan halterna skulle kunna vara högre.

Farliga ämnen hittades alltså i produkter som i övrigt bedömdes vara återanvändbara, men inte i alarmerande höga halter. Men det går inte att använda dessa resultat för att säga något generellt om en produkttyp bör återanvändas eller inte. Det beror på att två tillsynes likadana produkter kan ha olika innehåll av farliga ämnen. De analyser som utförts i projektet är tidsödande och dyra, och därmed knappast ett alternativ för daglig drift på återvinningscentraler eller hos second hand-verksamheter. Vi bedömer att den typ av manualer och generella kriterier som second hand-verksamheter använder i dag rimligen är mer tidseffektiva. Det är en god idé att utveckla dessa manualer eftersom farliga ämnen verkar förekomma i många produkter, om än i låga halter.

Frågan måste lyftas om vem som ska bära kostnaderna för att säkerställa att människor och miljön inte utsätts för skadliga nivåer av farliga ämnen. Återanvändning måste kunna ske säkert. De produkter som inte lämpar sig för återanvändning måste kunna ersättas av nytillverkade produkter utan farliga ämnen för att de i sin tur ska kunna användas under lång tid.


Författare: Johan Hultén, Lena Youhanan, Filip Sandkvist och Elin Belleza, IVL Svenska Miljöinstitutet AB
Publicerad: 2018
Antal sidor: 80

Ladda ner PDF:

For att få tillgång till rapporten, logga in med dina medlemsuppgifter eller beställ i formuläret nedan.

Beställ rapport som ickemedlem


Skriv ut: