2026-01-03
Höga böter för brister i spårbarhet
Mark- och miljööverdomstolen har fastställt miljösanktionsavgifter på totalt 225 000 kronor mot ett mindre åkeri som brustit i rapportering och transportdokumentation av farligt avfall. Att det blir så höga böter trots att avfallet hanteras korrekt är en viktig påminnelse för kommuner och verksamheter att inte slarva med dokumentationen. Kommunerna bör påminna avfallslämnare om att själva rapportera.
I målet hade ett åkeri vid ett stort antal tillfällen kört farligt avfall i form av tryckimpregnerat trä, till SRV Återvinning och Ragn Sells. Avfallet togs emot och klassificerades som farligt avfall och registrerades i Naturvårdsverkets avfallsregister.
Mottagande anläggningar agerade alltså korrekt enligt spårbarhetslagstiftningen, men transportören rapporterade inte till avfallsregistret i rätt tid, och transportdokument saknades för flera av transporterna. Tillsynen upptäckte bristerna hos åkeriet genom att spåra det som mottagningsanläggningarna rapporterat in.
Klassificering av avfall avgörande
Åkeriet invände att tryckimpregnerat trä ibland kan vara felklassificerat som farligt avfall. Mark- och miljööverdomstolen slog dock fast att ansvaret för klassificering enligt avfallsförordningen ligger på avfallsinnehavaren. Av domen kan vi dra slutsatsen att när en aktör i hanteringskedjan registrerar avfallet som farligt i avfallsregistret, ligger bevisbördan på den aktör som påstår att det inte rörde sig om farligt avfall. I brist på annan dokumentation från lämnaren, får mottagarens klassificering alltså stor betydelse i efterföljande bedömningar inom tillsynen, inklusive i fråga om sanktioner.
Mark- och miljööverdomstolen betonar att miljösanktionsavgifter har straffrättslig karaktär och att tillsynsmyndigheten ska visa att det har funnits förutsättningar att besluta om miljösanktionsavgift. Detta anses bevisat genom utdrag från avfallsregistret som visar att mottagningsanläggningarna registrerat det som farligt avfall. Åkeriets invändningar att de inte haft kunskap om kraven, att avgiften var oskäligt betungande och oproportionerlig, att det rört sig om små mängder samt hanteringen av avfallet varit korrekt och miljösäker, ledde inte till någon ändring av beslutet; domstolen ansåg att det inte fanns skäl att sätta ned avgifterna.
Viktigt att informera verksamheterna
För kommuner och ÅVC-verksamheter innebär domen att det är allt viktigare att:
- kommunala tillsynsmyndigheten och renhållaren samarbetar om att informera alla de lokala verksamheterna om vad som gäller, för redan ett batteri eller en elkabel till ÅVC medför risk för 5 000 kronor i sanktionsavgift om inte transportdokument medföljt och ytterligare 5000 kr om inte transporten rapporterats in,
- ÅVC och annan mottagare påminner verksamhetsutövare som lämnar in farligt avfall om att genast göra sin rapportering till Naturvårdsverket, samt
- säkerställa att mottaget och transporterat farligt avfall klassificeras korrekt och rapporteras på rätt sätt, annars finns risk för 5 000 kr i sanktionsavgift för varje dokument som saknas eller har brister.
Avfall Sverige menar att domen åter pekar på den orimlighet som spårbarhetsreglerna har medfört sedan de infördes år 2020.
– Alla har gjort rätt i fråga om att se till att det farliga avfallet har tagits om hand ordentligt, insamlingen har också rapporterats, med angivande av inlämnaren. Det är det viktigaste och uppfyller enligt vår bedömning avfallsdirektivets krav på spårbarhet. Ändå ska någon straffas oresonligt hårt och utan någon synbar miljönytta, säger Andrea Hjärne, senior miljöjurist på Avfall Sverige.
Naturvårdsverket har sedan tidigare ett pågående regeringsuppdrag om att förenkla regelverk i syfte att minska regelbördan för företag, och tittar bland annat på bland annat hur anteckningsskyldigheten för farligt avfall och lämnande av uppgifter till avfallsregistret kan förenklas och göras mer ändamålsenligt.
Naturvårdsverkets regeringsuppdrag att förenkla regelverk i syfte att minska regelbördan för företag
Senast uppdaterad - 2026-02-17
