Det finns idag ett tjugotal svenska anläggningar som förbehandlar matavfall för biogasproduktion. Ett flertal tar även emot förpackat livsmedelsavfall. Anläggningarna skiljer sig mycket åt vad gäller teknikval och process. Det gäller bland annat val av insamlingssystem (plast- eller papperspåse) eller om anläggningen ska kunna hantera förpackat livsmedelsavfall. Detta har styrt utformningen av anläggningarna. Idag används både konventionella tekniker såsom skruvpress, kolvpress eller silplåtar för att avskilja oönskat material. Men under de senaste åren har det även introducerats nya tekniker på marknaden.
Årligen uppkommer ungefär en miljon ton matavfall i den svenska livsmedelskedjan. Den största delen, närmare 70 procent, genereras i hushållen. Då det åtgår energi såväl som råvaror vid produktion av livsmedel så innebär matavfall både en ekonomisk och miljömässig förlust. Enligt etappmålet om ökad resurshushållning i livsmedelskedjan ska minst 50 procent av matavfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger sorteras ut och behandlas biologiskt. Växtnäringen ska kan tas tillvara. Minst 40 procent av matavfallet ska senast 2018 behandlas så att även energin kan tas tillvara.
Källsorterat matavfall samlas in av cirka 60 procent av landets kommuner. Flera butiker, restauranger, storkök och livsmedelsindustrier sorterar redan ut och behandlar sitt matavfall i en biogasanläggning. Men det återstår ändå en betydande potential då långt ifrån allt matavfall används inom biogasproduktion. Insamling och biologisk behandling av källsorterat matavfall uppgick under 2011 till 200 000 ton, exklusive kompost, vilket motsvarar cirka 20 procent av allt matavfall.
Det har i studien visat sig vara svårt att få fram data för drift- och underhållskostnader. Till viss del beror det på att förbehandlingen är integrerad med övrig verksamhet. Flera undersökta anläggningar är dessutom nyligen driftsatta och har därför inte hunnit utvärderas. Uppgifter varierar mycket men generellt så visar studien på ett elbehov på omkring 30 kWh/ton matavfall. Ett medelvärde för förbehandlingskostnaden har beräknats till omkring 500 kr/ton matavfall. Beräkningen bygger dock på medelvärden. Alla kostnader som uppkommer vid förbehandling av matavfall är inte inkluderade. Resultaten ska därför ses mer som en fingervisning än en absolut sanning.
Frågeställningen ”Kvalitet på slurryn kontra förluster av rötbart organiskt material” är mycket aktuell. Mjuka plaster så (bioplast eller vanliga plastpåsar) samt sand och grus är de vanligaste föroreningarna i källsorterat matavfall. Det är ett problem då avskiljning ofta leder till förluster av rötbart material. Denna studie pekar på att mängden rejekt som uppstår vid förbehandling är omkring 20 procent av den behandlade mängden matavfall. Hur stor andel av detta som är rötbart har inte under-sökts. Tidigare studier har dock visat att upp till ca 30 procent av gaspotentialen kan förloras i förbehandlingen (Bernstad, 2012).
Slurry från matavfall har ett högt energiinnehåll och tål att transporteras relativt långa sträckor med bibehållen miljönytta och ekonomi. Men det arbetas intensivt på alla undersökta anläggningar för att förbättra ekonomin och miljönyttan genom att producera slurry med en så hög TS-halt som möjligt. I genomsnitt håller slurryn från de undersökta anläggningarna en TS-halt på ca 14 procent. Men även här är variationerna stora mellan anläggningarna.
SPCR 120 (certifieringsreglerna för biogödsel) har varit vägledande för arbetet med kvaliteten på slurry. Alla anläggningar jobbar aktivt med kvalitetsfrågan och har ett system för kvalitetskontroll. Ytterligare ett exempel genomslagskraften för SPCR 120 är att kravet på synliga föroreningar ofta har använts som funktionskrav vid upphandling. Det råder dock en osäkerhet i branschen kring hur an-läggningarna ska utvärdera sina processer. Det gäller förluster av rötbart organiskt material och hur sådana krav ska kunna ställas vid upphandling.
En slutsats är att branschen bör fokusera på att utvärdera och kartlägga sina processer. Det är viktigt för att kommande anläggningar ska kunna byggas efter principen bästa tillgängliga teknik. Det finns idag mycket kunskap och det har hänt mycket sedan de första anläggningarna byggdes under mitten på 90-talet. Det pågår forskning och utvecklingsarbete på flera ställen runt om i landet och för att på bästa sätt ta tillvara på denna kompetens är det viktigt att projekten samordnas och har en tydlig förankring inom hela branschen.
Du måste vara medlem för att kunna ladda ner rapporten. Om du inte är medlem kan du beställa rapporten under fliken "Beställ".
Det finns idag ett tjugotal svenska anläggningar som förbehandlar matavfall för biogasproduktion. Ett flertal tar även emot förpackat livsmedelsavfall. Anläggningarna skiljer sig mycket åt vad gäller teknikval och process. Det gäller bland annat val av insamlingssystem (plast- eller papperspåse) eller om anläggningen ska kunna hantera förpackat livsmedelsavfall. Detta har styrt utformningen av anläggningarna. Idag används både konventionella tekniker såsom skruvpress, kolvpress eller silplåtar för att avskilja oönskat material. Men under de senaste åren har det även introducerats nya tekniker på marknaden.
Årligen uppkommer ungefär en miljon ton matavfall i den svenska livsmedelskedjan. Den största delen, närmare 70 procent, genereras i hushållen. Då det åtgår energi såväl som råvaror vid produktion av livsmedel så innebär matavfall både en ekonomisk och miljömässig förlust. Enligt etappmålet om ökad resurshushållning i livsmedelskedjan ska minst 50 procent av matavfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger sorteras ut och behandlas biologiskt. Växtnäringen ska kan tas tillvara. Minst 40 procent av matavfallet ska senast 2018 behandlas så att även energin kan tas tillvara.
Källsorterat matavfall samlas in av cirka 60 procent av landets kommuner. Flera butiker, restauranger, storkök och livsmedelsindustrier sorterar redan ut och behandlar sitt matavfall i en biogasanläggning. Men det återstår ändå en betydande potential då långt ifrån allt matavfall används inom biogasproduktion. Insamling och biologisk behandling av källsorterat matavfall uppgick under 2011 till 200 000 ton, exklusive kompost, vilket motsvarar cirka 20 procent av allt matavfall.
Det har i studien visat sig vara svårt att få fram data för drift- och underhållskostnader. Till viss del beror det på att förbehandlingen är integrerad med övrig verksamhet. Flera undersökta anläggningar är dessutom nyligen driftsatta och har därför inte hunnit utvärderas. Uppgifter varierar mycket men generellt så visar studien på ett elbehov på omkring 30 kWh/ton matavfall. Ett medelvärde för förbehandlingskostnaden har beräknats till omkring 500 kr/ton matavfall. Beräkningen bygger dock på medelvärden. Alla kostnader som uppkommer vid förbehandling av matavfall är inte inkluderade. Resultaten ska därför ses mer som en fingervisning än en absolut sanning.
Frågeställningen ”Kvalitet på slurryn kontra förluster av rötbart organiskt material” är mycket aktuell. Mjuka plaster så (bioplast eller vanliga plastpåsar) samt sand och grus är de vanligaste föroreningarna i källsorterat matavfall. Det är ett problem då avskiljning ofta leder till förluster av rötbart material. Denna studie pekar på att mängden rejekt som uppstår vid förbehandling är omkring 20 procent av den behandlade mängden matavfall. Hur stor andel av detta som är rötbart har inte under-sökts. Tidigare studier har dock visat att upp till ca 30 procent av gaspotentialen kan förloras i förbehandlingen (Bernstad, 2012).
Slurry från matavfall har ett högt energiinnehåll och tål att transporteras relativt långa sträckor med bibehållen miljönytta och ekonomi. Men det arbetas intensivt på alla undersökta anläggningar för att förbättra ekonomin och miljönyttan genom att producera slurry med en så hög TS-halt som möjligt. I genomsnitt håller slurryn från de undersökta anläggningarna en TS-halt på ca 14 procent. Men även här är variationerna stora mellan anläggningarna.
SPCR 120 (certifieringsreglerna för biogödsel) har varit vägledande för arbetet med kvaliteten på slurry. Alla anläggningar jobbar aktivt med kvalitetsfrågan och har ett system för kvalitetskontroll. Ytterligare ett exempel genomslagskraften för SPCR 120 är att kravet på synliga föroreningar ofta har använts som funktionskrav vid upphandling. Det råder dock en osäkerhet i branschen kring hur an-läggningarna ska utvärdera sina processer. Det gäller förluster av rötbart organiskt material och hur sådana krav ska kunna ställas vid upphandling.
En slutsats är att branschen bör fokusera på att utvärdera och kartlägga sina processer. Det är viktigt för att kommande anläggningar ska kunna byggas efter principen bästa tillgängliga teknik. Det finns idag mycket kunskap och det har hänt mycket sedan de första anläggningarna byggdes under mitten på 90-talet. Det pågår forskning och utvecklingsarbete på flera ställen runt om i landet och för att på bästa sätt ta tillvara på denna kompetens är det viktigt att projekten samordnas och har en tydlig förankring inom hela branschen.
Du måste vara medlem för att kunna ladda ner presentationer. Om du inte är medlem kan du beställa presentationer under fliken "Beställ".
Senast uppdaterad - 2022-09-14