Beroende på vilket tidsperspektiv som är aktuellt avseende beständigheten hos en deponikonstruktion kan olika typer av geosynteter användas. I ett hundraårsperspektiv bedöms både geotextiler, dränmattor, bentonitmattor, plastgeomembraner och geonät kunna användas. I ett tidsperspektiv på flera hundra år bör däremot generellt inte geotextiler, dränmattor eller geonät användas, om det inte kan påvisas att de har en livslängd längre än ca hundra år. Plastgeomembran och även bentonitmattor bör kunna användas under vissa förutsättningar.
Geosynteter är samlingsnamnet för syntetiska material som används för separation, filtrering, förstärkning, dränering och som tätskikt i anläggningskonstruktioner. Till gruppen räknas geotextiler, geonät, geomembraner, geodräner (dränmattor) och geokompositer. De tillverkas av polymerer varav de vanligaste materialen i deponikonstruktioner är polyeten (PE) och polypropen (PP).
Nedbrytning av geosynteter sker främst till följd av kemisk påverkan och oxidation. Polymerstruktur, typ och mängd av antioxidanter och andra additiv såsom kolpulver, stabilisatorer etc. har stor betydelse för hur beständig en geosyntet är. Geosynteter kan även påverkas mekaniskt av faktorer som rotpenetration, frost och installationsskador.
Deponier ska utformas enligt de funktionskrav som anges i förordning (SFS 2001:512) om deponering av avfall med bland annat bottentätning och dränering under deponins driftsfas och sluttäckning som begränsar infiltrationen då deponin avslutas. I deponikonstruktioner används ofta olika typer av geosynteter som tätskikt, dräneringslager och/eller materialskiljande lager. Diskussioner uppstår ofta kring materialens beständighet.
Endast ett fåtal av studierna som framkom i litteraturstudien var utformade för att verkligen efterlikna förhållanden i en deponi. De flesta av de utförda testerna motsvarar extrema förhållanden. Enligt den enkät som utfördes inom projektets ramar är geosynteter allmänt förekommande i deponikonstruktioner i Sverige. Geosynteterna används ofta av kostnadsskäl, då materialen ofta är enklare att hantera och går snabbare att installera, vilket sänker kostnaderna.
En frågeställning som är viktig att klargöra i sammanhanget är vilket tidsperspektiv deponikonstruktionerna, framför allt sluttäckningarna, ska konstrueras för. I föreliggande rapport ges rekommendationer för hur olika syntetiska material bör användas i deponikonstruktioner. En sammanställning över vilka testmetoder som finns för att kontrollera beständigheten saknas dock i Sverige. Det saknas också rekommendationer av vilka tester som ska utföras och vilka jämförvärden som ska/bör användas för att materialens funktioner ska klara det tidsperspektiv konstruktionen ska klara.
Du måste vara medlem för att kunna ladda ner rapporten. Om du inte är medlem kan du beställa rapporten under fliken "Beställ".
Beroende på vilket tidsperspektiv som är aktuellt avseende beständigheten hos en deponikonstruktion kan olika typer av geosynteter användas. I ett hundraårsperspektiv bedöms både geotextiler, dränmattor, bentonitmattor, plastgeomembraner och geonät kunna användas. I ett tidsperspektiv på flera hundra år bör däremot generellt inte geotextiler, dränmattor eller geonät användas, om det inte kan påvisas att de har en livslängd längre än ca hundra år. Plastgeomembran och även bentonitmattor bör kunna användas under vissa förutsättningar.
Geosynteter är samlingsnamnet för syntetiska material som används för separation, filtrering, förstärkning, dränering och som tätskikt i anläggningskonstruktioner. Till gruppen räknas geotextiler, geonät, geomembraner, geodräner (dränmattor) och geokompositer. De tillverkas av polymerer varav de vanligaste materialen i deponikonstruktioner är polyeten (PE) och polypropen (PP).
Nedbrytning av geosynteter sker främst till följd av kemisk påverkan och oxidation. Polymerstruktur, typ och mängd av antioxidanter och andra additiv såsom kolpulver, stabilisatorer etc. har stor betydelse för hur beständig en geosyntet är. Geosynteter kan även påverkas mekaniskt av faktorer som rotpenetration, frost och installationsskador.
Deponier ska utformas enligt de funktionskrav som anges i förordning (SFS 2001:512) om deponering av avfall med bland annat bottentätning och dränering under deponins driftsfas och sluttäckning som begränsar infiltrationen då deponin avslutas. I deponikonstruktioner används ofta olika typer av geosynteter som tätskikt, dräneringslager och/eller materialskiljande lager. Diskussioner uppstår ofta kring materialens beständighet.
Endast ett fåtal av studierna som framkom i litteraturstudien var utformade för att verkligen efterlikna förhållanden i en deponi. De flesta av de utförda testerna motsvarar extrema förhållanden. Enligt den enkät som utfördes inom projektets ramar är geosynteter allmänt förekommande i deponikonstruktioner i Sverige. Geosynteterna används ofta av kostnadsskäl, då materialen ofta är enklare att hantera och går snabbare att installera, vilket sänker kostnaderna.
En frågeställning som är viktig att klargöra i sammanhanget är vilket tidsperspektiv deponikonstruktionerna, framför allt sluttäckningarna, ska konstrueras för. I föreliggande rapport ges rekommendationer för hur olika syntetiska material bör användas i deponikonstruktioner. En sammanställning över vilka testmetoder som finns för att kontrollera beständigheten saknas dock i Sverige. Det saknas också rekommendationer av vilka tester som ska utföras och vilka jämförvärden som ska/bör användas för att materialens funktioner ska klara det tidsperspektiv konstruktionen ska klara.
Du måste vara medlem för att kunna ladda ner presentationer. Om du inte är medlem kan du beställa presentationer under fliken "Beställ".
Senast uppdaterad - 2022-09-19