Deponering

Internationellt sett är deponering fortfarande den dominerande metoden för att ta hand om avfall. Men i Sverige har vi sedan början av 90-talet minskar deponering till förmån för andra behandlingsmetoder. Nu deponeras endast en procent av hushållsavfallet. Deponering är den behandlingsmetod som används för avfall som inte kan behandlas på annat sätt, till exempel förorenade massor.

Under 2000-talet infördes en rad förbud mot att deponera vissa avfallsslag och strängare lagstiftning vilket medförde att en stor del av de aktiva deponierna i Sverige har avslutats. De sluttäcks då med material, ofta i flera lager, för att bland annat förhindra att regnvatten tränger ner och förorenas. Idag utnyttjas till exempel slagg, slam, askor och förorenade jordar i de olika skikten i sluttäckningarna. Huvuddelen av de deponier som avslutades som en följd av strängare bestämmelserna för deponering som infördes 2008 kommer att sluttäckas fram till år 2030.

Deponigas och lakvatten

Deponigas kallas den gas som uppkommer vid en deponi där man tidigare har deponerat organiskt avfall. Gasen består av cirka 50 procent metan, resten är koldioxid, kväve och små mängder av andra gaser. Eftersom den innehåller metan måste den samlas in för att minska miljöpåverkan. Sedan förbudet att deponera organiskt avfall infördes har gasbildningen på deponier successivt avtagit.


Skriv ut: